Idag tar jag min femte spruta puregon, och imorgon bitti är det dags för första VUL. Där får jag veta om dosen ska höjas eller inte. Jag känner redan kramper, ömhet och ilningar i äggstockarna. Det är lite väl tidigt tycker jag.. Men å andra sidan småblöder jag fortfarande lite också, och inte heller det är jag van vid.
Ledvärken börjar bli väldigt intensiv och jobbig dessutom. Värst är handleder och och axlarna, men även höftlederna ömmar under nätterna. På nätterna ligger jag och snor mig fram och tillbaka i sängen. Vaknar sjöblöt, tvingar upp mig trotts att axlarna känns helt fastlåsta,
och får byta lakan. Puh.. Jag trodde allt detta skulle bli bättre när jag började med sprutorna. Det har jag läst att andra upplever.
Idag är den första officiella dagen på nya terminen. Så fort jag tänker på det får jag ont i magen. Att börja plugga mitt i en behandling då varje dag består av en kamp för att orka sig igenom dagen på grund av den bultande huvudvärken är inte det lättaste. Funderar på lösningar.. Finner inga. Tiden får utvisa om jag orkar, eller om tillfällig sjukskrivning är mitt enda alternativ. Jag vill inte det, för då blir högen med missade saker ännu större. Sen har jag ju kampen om c-uppsatsen som jag snart måste "ta tag i på riktigt". Usch jag bävar för att behöva berätta för fler. Jag är så förbannat trött på känslokalla människor som sitter med tom blick och ger tafatta, oförstående kommentarer när jag berättar om det jobbigaste jag någonsin behövt gå igenom. Jag är så jävla trött på att tvingas berätta!!!! Mannen peppar och säger hur stark jag är. Hur mycket jag orkat tidigare. Ja, jag är stark.
Men samtidigt är jag rädd..... Rädd som fan. Utan att vara pessimistisk, utan snarare realistisk, så frågar jag mig själv: Hur ska jag orka?!?
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Man orkar...
SvaraRaderaInte för att man är stark (inte jag iallafall) utan för alternativet inte är möjligt.
Jag ser tillbaka på våra år och funderar på hur det var möjligt. Jobba heltid, bygga hus, fixa trädgård, köpa katt, söka jobb, sälja huset, flytta, börja nytt jobb, fortsätta jobba heltid...
Men alternativet att lägga mig i rännstenen gick inte. Det gick gå för att det inte fanns annat alternativ.
Du kommer veta vad som är värt att kämpa för. Vad du måste göra och vad som kommer väljas bort.
Jag tror du kommer gå stöd på oväntat ställe i c-uppsats kampen, det kommer lösa sig. För att det måste.
Kramar
Här sitter jag med min onda mushand och det gör ont i handleden och kryper i kroppen, som en väldigt lokal växtvärk. Kan vi vara hormonkänsliga mån tro? Jag läste på FASS att det är en biverkning, men kanske inte den vanligaste som man hört. Det känns dock som att det blir värre på kvällarna och huvudvärken där till.
SvaraRaderaNej, nu ska jag ta och bädda ner min klimakteriehydda och peppa mig att vara klämkäck imorgon också. Kram
Jag skickar dig extra styrka!! Du kommer klara detta, det blir tufft, men du är stark och du klarar det!! Och jag hoppas att du får belöning för allt du går igenom :)
SvaraRaderaMÅnga kramar
Hej! Här har du två till (unga) 27 & 28 som är i samma situation. Håller alla tummar för er att det ska gå vägen denna gång!!!!!
SvaraRadera