I natt hände något fruktansvärt obehagligt. Jag vaknade vid tvåtaget av panikartad smärta i bröstet och magen. Helt fruktansvärd, och det kändes som bröstkorgen skulle sprängas inifrån. I sittande läge blev det bara värre och fick mig att kippa efter andan.
Första tanken var: kan man vakna av en panikattack? Det kändes inte logiskt, och jag kände i övrigt att jag var ganska lugn. Lyckligtvis drabbades jag inte av panik, utan tänkte ganska snabbt att detta måste vara en biverkning av en medicin. Första tanken gick såklart till hormonstimuleringen och att jag plötsligt blivit kraftigt överstimulerad och fått vatten i lungorna. Nä, det kändes inte logiskt alls. Lika ologiskt som panikattack. Magen har visserligen svullnat upp avsevärt i natt, och igår mådde jag väldigt illa - men jag köpte det ändå inte. Det skulle ha gått för snabbt..
Så jag gick upp ur sängen och in i köket för att läsa på flaskan med hostmedicin som jag måste ta varje kväll för den envisa rethostan. Där såg jag det. Det som både gjorde mig lugn och upprörd.
Noskapin Nipaxon:
"Hos vissa personer kan noskapin ge upphov till intensiva buk/bröstsmärtor 1/2-4 timmar efter intag. Smärtorna går över av sig själv efter 1-3 timmar."
Vilken obehaglig upplevelse det var! Det tog många timmar, och två alvedon innan den värsta smärtan släppte och jag kunde slumra in, inbäddad i soffan framför säsong 3 av "Mad Men". Sen blev det några få, ryckiga timmar av svettig klimakteriesömn.
Jag känner fortfarande ett tryck över bröstet och lite svårt att andas. Nåväl, att ha lite koll på hur det utvecklas under dagen är nog inte helt fel, men jag tänker försöka att lägga all eventuell oro på hyllan. Jag ska försöka i alla fall.
I övrigt känner jag mig rätt sjuk idag. Ont i hela kroppen, i halsen och huvudet, och väldigt trött och dåsig. Precis som om jag har feber. Mannen min påminde mig om att jag brukar känna såhär i mina behandlingar. Han har nog rätt! Puh.. Det är många dagar kvar att orka med innan det är dags för ÄP och ev ET.
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Usch så otäckt!!!
SvaraRaderaJag håller mig lååångt ifrån Noskapin efter att jag fick ett grymt nässelutslaganfall av det för tre år sen. Efter det har jag haft återkommande nässelutslag som det inte går att hitta orsaken till. Blä!
SvaraRaderaJag vet att detta ämne är lite gammalt... men vill ändå göra ett inlägg.
SvaraRaderaEfter att jag använt noskapin fick jag fruktansvärda smärtor, trodde hjärtat skulle lägga av och kunde inte gå upprätt. På akuten förstod sköterskan genast vilken hostmedicin jag tagit.. hon hade sett fler fall.
Biverkningen är att gallan får krampanfall, s.k gallstockning. Det gick över efter att jag fått kramplösande medicin.
Aldrig mer noskapin!