Sprutdag 9, VUL och kräftskiva

Idag har jag läst väldigt bra debattinlägg på några medbloggerskors bloggar. Det gör mig så inspirerad att debattera om de hundratals fertilitetstankar som surrar i huvudet. För hundratals är de verkligen. När tid och fokus finns ska jag plita ner något. Som tjejerna skrev: debatten är nödvändig!




Idag har jag varit på ultraljud igen. Denna gången kände jag faktiskt att läkaren (ni vet, den där enstaka läkaren på kliniken som är lite väl klinisk och opersonlig i bemötandet) tog ett bra beslut gällande äggplock. Hon ansåg att jag skulle fortsätta med puregon hela helgen och komma in på ett nytt ultraljud på måndag. Då får äggen en chans att växa. Preliminärt äggplock på onsdag..

Ja, äggblåsorna som idag huvudsakligen låg på 14mm lär hinna mogna tills ägglossningssprutan på måndag. Det känns tryggt. Men däremot är jag rädd att överstimulering är ett faktum. Ja, det känns mer eller mindre oundvikligt när jag kommer stimuleras i 11 dagar, och dessutom med spray innan. Äggstockarna är fulla av blåsor. Hon uppskattade till 15+ i den ena, och den andra såg likadan ut. Vet inte om hon brydde sig så mycket om antalet blåsor, utan fokuserade mer på att mitt östradiol inte skulle vara för högt. Det hade för övrigt sjukit idag, men jag vet inte hur mycket. Hon brakade på med dos 142 (höjning alltså) hela helgen. Värt att tillägga är att mitt östradiol dock har varit lågt även de gånger jag tidigare fått överstimulering i efterhand, så man bör inte lita på det- utan snarare mängden blåsor.

Detta är en väldigt skillnad jämfört med min andra läkare som huvudsakligen haft hand om min behandling. Det blir försiktighetsprincipen vs. go-for-it. Fokus på risk för överstimulering vs. Fokus på äggblåsornas mognad. Det får mig osökt att tänka på kvalitetsskillnader mellan olika kliniker och mellan olika läkare och sköterskor. Allt för ofta läser jag om par som känner sig överkörda, oprioriterade och illa behandlade. Det kan inte vara lätt att kvalitetssäkra vården och patientkontakten på en inrättning där subjektiva bedömningar är helt avgörande från fall till fall. Egentligen gäller detta problem för de flesta inrättningar eftersom mänsklig involvering nästan uteslutande innebär en viss grad av subjektiv bedömning. Och det är inte riskfritt!

Nåväl, vad som är bästa sättet väljer jag att inte bedöma, men jag tror att det kan vara viktigt att personalen kör på mer på samma spår i framtiden. Om det blir en "nästa gång" för oss så ska jag nog ta upp det. Det är viktigt att känna sig trygg och säker med personalen, och att man vet hur man kan förvänta sig att behandlas. Dessutom vill man gärna ha samma svar, oberoende läkare, men det har jag upptäckt flera gånger att det kan skilja mycket. Min försiktiga favoritläkare A menar exempelvis att östradiolet inte ska sänkas, medan den andra läkaren jag nämnt förväntade sig en sänkning. Hm.. Förvirringen blir total!

Jag sa ju igår att jag hellre blir överstimulerad än får ut omogna ägg. Det står jag fast vid fortfarande! Men nu känner jag redan hur ömma och förstorade äggstockarna är, och det för minnena tillbaka till hur jag skrek och grät när jag skulle sätta mig ner, eller ändra ställning under tidigare överstimuleringar. Då känns det inte längre så lockande.

Det ska banne mig vara värt det! Det har jag bestämt. Så det så! (Föreställer mig hur jag sitter bredbent på rumpan, som en trotsig femåring, med armarna i kors och plutande underläpp.) ja, det har jag bestämt. Så det så!

Ikväll har vi delikatessat på kräftor med familj och släkt. Det är föräldrarna som fiskat kräftorna, och mamma brukar vara så bra på att koka dem. Så även denna gång. Personligen lade jag mitt fokus dock på att gulla med lilla kusinbarnet på 5 månader. Kräftorna och dess tillbehör kom i andra hand. Tyvärr började jag snabbt må dåligt och bad att få skjuts hem igen, så nu ligger jag nedbäddad i soffan och funderar på hur helgen ska gå. Bävar för att äggstockarna ska växa och bli ännu större av alla äggblåsor som trängs där inne. Det är bara att bita ihop och kämpa på.